En promenad genom Strömsund i början av seklet

En promenad nedför Lindbergsbacken väcker några minnen hur det var i min ungdom. Någon undrar hur den har fått det namnet. Under senare delen av 1800-talet var Göranssons gård en herrgård (”Herrgården”) som ägdes av skogsbolaget Graningeverken vars inspektor hette Lindberg, därav Lindbergsbacken som den fortfarande kallas. En bit nedanför fanns länsman Wikströms gård. Den var mycket vacker med en trädgård, som var en fröjd för ögat att se. Efter Wikströms tragiska död blev gården såld och huset blev flyttat till Flata (och blev Erik Erssons affär, senare Varuhuset). Trädgården med rabatter och prydnadsbuskar raserades. Så går vi en bit nedöver. På östra sidan intill gamla vattentornet fanns en gammal smedja, som även var inredd med bostad ett krypin om ett rum och kök i uselt skick som var vanligt på den tiden. På östra sidan om vägen fanns ett torp som ägdes av en norsk undersåte som hette Fjellseth. (Där står idag ett trevåningshus byggt av Edman, Havsnäs). Då det blev unionskris 1905 for han hem till Norge, och sa att han skulle slakta svensken. Sedan såg vi inte honom mer.

Det byggdes en ny sjukstuga omkring år 1900 med två sjuksalar, en för män och en för kvinnor, med plats för fem i varje sal. Hygien och bekvämligheter efter nutida fordringar saknades totalt. Vatten till kök, s.k. springvatten, kom från en kallkälla som fanns i skogen ovanför. Avloppet utmynnade i landsvägsdiket 50 meter från sjukstugan. Det var en otrevlig välling efter diket. Det innehöll all slags parasiter som barn och äldre kunde vidarebefordra till sina hem. På senare år har sjukstugan byggts om till tandklinik i rätt stor skala (och 1990 till barndaghem).
Stugan nedanför ägdes av en möbelsnickare, som även var socknens auktionist (Per Roos), och han hade som sig bör ett mycket mjukt munläder. Längre ned på östra sidan är ett hus som byggdes av Naeselius, kommissionär från från Lövberga. Det ägs nu av Pedersén. På västra sidan beboddes och ägdes ett hus av byggmästaren Paulus Strömgren på sin tid (och sedan sonen Helmer, snickare). Nu går vi förbi Frälsningsarméns kyrka. Den byggdes för Svenska Missionsförbundets räkning av bonden Per Mårtensson på Storön. Församlingen (som heller inte var så många i början) fick mindre och mindre vind i seglen på grund av motstånd från lutheraner och präster. Verksamheten måste upphöra. Huset såldes till två företagare som hyrde ut det att användas till profana, och alla sorters syndiga nöjen (bl. a. till bio- och teaterlokal samt kafé). Frälsningsarmén inköpte huset 1912. Sedan har det använts efter deras gottfinnande, fast både präster och lutheraner rest borst ibland. Det är som sig bör att motstånd måste komma från det hållet.

Nästa stuga som vi går förbi av äldre årgång är Ströms första sjukstuga. Den ägs numera av borstbindaren Johan Johansson ("Blind-Johan") från Öjarn (Werme). Nästa gård är omkring hundra år gammal. Den har ägts av en bondavkomma Ol’ Massa från Risselås (P.W. Ohlson, skräddare och manufakturhandlare). Ägare är numera Valle Jonssons dotter och måg. Nästa gård tillhörde en sockerbagerska från Härnösand, som i allmänt tal kallades Mamsell Blomberg. Efter hennes död förvärvades gården av Anders Rosenberg från Öhn, blev upprustad och såld till rörfirman Artur Carlsson (1921). Bostadsstiftelsen inköpte gården och rev ned alltsammans (på 1960-talet) för att få utrymme för större hus. Likadant gick det med plåtslagare John Nyströms verkstad. Den stugan var nog över hundra år. Den var ursprungligen kyrkstuga för bönder från Kalvhögen, Sporrsjönäs, och är nu försvunnen. Ett tvåvåningshus med bageri och butik (Engs, sedan Lundkvists) är borta, ävenså gården intill som kallades Kött-Nilsgården (d.v.s. Jöns Nilséns fastighet) är borta. Stora hus är uppförda på senare tid. Så må jag nämna syskonen Rings alla husruckel, som också är bortsopade.

På västra sidan gatan var sockenhäktet beläget. Nästa gård var gamla gästgivaregården, som fick dåligt rykte som langartillhåll och spelhåla, och var hyreshus för kreti och pleti (senare lappen Sandlins affär). Gården innehöll flera tomter samt ett skogsskifte, åttio tunnland. Den förvärvades av Filadelfiaförsamlingen för trettio år sedan och i huset inreddes en predikolokal (Betania). Gården såldes efter några år till Ströms kommun för 70.000 kronor. Huset som var på andra sidan gatan var den förut nämnda länsmansgården från Lindbergsbacken (Varuhuset). Det revs fast huset var i gott skick, men stod för nära gatan för ett modernt samhälle i en skrytkommun av Ströms format.

Nu har vi nått till Bagar-Erikgården eller Schermansgården, som den kallades i senare tid, numera urmakare Sehlinders. Det är bara en liten reveterad stuga kvar från förr, intill gatan, som påminner om det som var. Inne på gården fanns en vacker stuga i villastil med fina utsirningar, eller snickarglädje. Portalen var särskilt vacker. Sveriges riksvapen var målat över dörren i de färger som liknar originalet. Den borde ha fått sin plats på hembygdsgården (men revs i stället av kommunen en mörk natt). Nästa gård som har fått stiga åt sidan är "tant Elises" hus, som har flyttats till hembygdsgården (Kafé Tomten).

Kvar från förr är Algot Eliassons hus (f.d. apoteket, senare LRF Driftbyrån). I apoteksbutiken var tidigare Ströms Folkbanks kontor inhyst. Namnet blev ändrat till Jämtlands Folkbank (Ströms Folkbank uppgick i Jämtlands Folkbank) senare, när banken flyttades till Grand Hotell (omkring 1910). Granne med apoteket är ett hus, som en skräddare ägde år 1900. Han sålde det till urmakare Ottosson, som lät uppföra en ny gård men blev sjuk. Efter en tid avled han, lämnande maka och fyra minderåriga barn efter sig. Han hade det gott ställt, och var livförsäkrad för 10.000 kronor. Kommunalgubbar, två till antalet, tog både gård och pengar, sedan tog de från makan barnen. Dem fick kommunen ta hand om, och änkan stuvades in i ett rum på åtta kvadratmeter. Så var de som förde spiran på den tiden. Nedanför nuvarande blomsterhandeln (i Ö-buahuset) fanns ett bageri med kafé, som blev nedlagt och huset hyrdes ut. Det blev oroliga tider på grund av världskrig. Det bildades en livsmedels-kommission, som genom kommunens försorg skulle införskaffa svåråtkomliga matvaror till dem som inte hade råd att köpa svart. Alltså köpte kommunen ett parti amerikanskt fläsk, som skulle säljas genom kommissionen. Fläsket kostade 10.000 kronor och utförsåldes för en hemlig summa, ty de som vägde ut det hade stort behov och rymligt samvete. Gården på västra sidan där Franssons (f.d. Mårténs) är, är ett av de äldre affärshusen som är kvar på Flata. Det uppfördes av Nils Persson före 1900. Gården därnäst (Thorvaldsens) ägdes av den omtalade J.P. Persson eller ”Lohman Persson”, som han allmänt kallades. Så har vi Sandelins hotell (sedan Gillet/Dufbergs, sedan fritidsgården Granen) där nu tjocka Bengt för sina får i bet.

Ännu ett 1800-talshus går vi förbi. Järnhandlare P. Åslund (”Järn-Åslund”) var dess ägare på sin tid, och senare blev firma Alström & Ring dess ägare några år. En ung nygift östersundsbo köpte huset och affären. Han hade god framgång, och var en drivande och bra samhällsmedlem. Det var han som drev igenom att samhället behövde vatten och avlopp, för att man skulle kunna stå redo om en eldsvåda skulle inträffa. Gustaf Lundholm var hans namn. Hans söner fick överta allt. Nu är affären såld till Gärdin & Persson, Östersund. Nästa gård var en gård med gamla anor. Dess ägare i min barndom var en grosshandlare A. Th. Selinder, som var rik. På den tiden fanns inte järnväg mellan Östersund och Ström, varför allt måste fraktas med hästar. Det kunde komma tjugofem hästlass i veckan med varor av alla slag. Selinder dog hastigt. Han var utan bröstarvingar, så boutredarna tog allt efter eget gottfinnande och rymliga samveten. De höll på i tre år med sin "svartkonst".

Huset mittemot (Månsson & Olsson-fastigheten) byggdes av en ättling till Mårten på Storön. Han hette Jonas, och var far till fjärdingsman Algot Jonsson i Strömsund. Gården har gått mellan många ägare under årens lopp, men nu är den dömd att rivas för att lämna plats för ett modernt hyreshus av stort format (Post- och Systembolagshuset). Nästa gård (Sundings fastighet) ägdes i min ungdom av en företagare som hette Per Roos. Han var handlare, arbetsledare, flottningsförman samt auktionist av humoristiskt format. Gården närmast kyrkan byggdes av en Storö-ättling, nämligen Per Mårtensson. Efter växlande öden blev dess ägare en nyrik gulasch, som fick heta Gull-Calle. Hans rätta namn var Oscar Carlsson. Han var en dominerande person, men han fick inte leva så länge som han önskade. Man borde få leva tills man blir hundra år, så man fick se resultatet av sitt arbete. Nu går vi en bit efter Bredgårdsgatan förbi Konsum, som brer ut sig på Selinders hela tomt. En bit västerut hade handlande O. Nilsson sin fastighet. Affärshuset brann upp vid den stora branden 1907, då strök även Nilsson & Wassdahls första affär med. Allt blev aska.

Som slutvinjett på den här rappakaljan ska jag nämna något om gator i Strömsund i min ungdom. Storgatan var bara en usel landsväg med halvmeterdjupa diken med trätrummor in på gårdarna. Det var bara en riktig väg genom Flata. Så var det en bredare stig, där Amaliagatan nu går. Jag måste omtala hur det namnet lanserades. Handlaren L. B. Lohman hade en syster som hette Amalia, och hon brukade leda hans ko till beteshägna både kväll och morgon efter den vägen. Därav kom alltså namnet.

Nu ska vi göra en tripp upp över Amaliagatan. Det var en burgen bonde i Vedjeön, som även var nämndeman, omkring nittonhundra. Hans far var jägare (indelt soldat) under Carl XV:s tid och fick bära namnet Sköld. Hans son fick heta Sköld-Jonas, och tog namnet Strömgren. Han byggde upp en gård vid Amaliagatan. I det ena huset hade H. Sundeman urmakeri, som sedermera blev Edv. Engströms urmakeri. På övre sidan var hus och magasin som ägdes av Sköldarna från Vedjeön. Där var en affärslokal som uthyrdes till både ärliga och oärliga hökare. De sista ägarna var blomsterhandlarna J. Sjöblom och sonen Erik. Saneringsproselyterna rev sedan bort allt. Där blev en del av ett torg, som liknar en trång parkeringsplats. Efter Amaliagatan fanns det några magasin som blev bortrivna, och i dess ställe har Lagerköp ett bättre affärshus, och där har Handelsbanken ett avdelningskontor. Nästa hus ägdes av bagare Valo Dufberg (och före honom Fridolf Forsberg, och ännu tidigare av Sigge Lübeck, och allra först Sandelin). Vi går en bit till förbi Lohman Perssons mystiska gömmor, ett magasin som är eller var fullt med skräp som gubben samlat under årens lopp. Han var morgonpigg och var på avstjälpningsplatsen i ottan och rotade och bar hem till sitt lager, som ingen fick se medan han levde. Det blev hela billaster, som återbördades till brandgropen efter hans frånfälle. Nu har vi nått till Franssons affär och uthusruckel, som nu är sålda till Ströms kommun för att rivas. Nästa hus vi går förbi är teaterhuset Strömsgården, som är uppfört på senare tid. På västra sidan gatan har vi det fina EFS-huset. Nästa gård brukar vi kalla "Perssons på backa" (”Pe på Backen”). Gården är byggd av handlanden Nils Persson och har bytt ägare många gånger de senaste åren (den ägs numera av bröderna Flatbacke). Så går vi förbi brandstationen som är uppförd på senare tid (år 1943, och inrymmer idag en pizzeria och glasmästerilokaler). Mittemot har vi det pampiga pensionärshemmet (rivet 2001). Sedan når vi till ett hus som uppfördes 1918 av en fröken Maria Molin, som även hade hönsavel. Det gick inte så bra, så hon sålde och försvann. Gården (Amaliagatan 17) ägs nu av ”Blomster-Stina” och Nisse (och år 2000 av Eric Åkerström). Båda njuter nu sitt otium. Nästa gård är av gammalt datum. Den ägdes av en smed i min barndom, som var inflyttad från Muråsen. Sedan blev kronojägare P. Ström gårdens ägare, och nu är det hans dotter Rebecka som residerar där. Sedan kommer vi till en tunnbrödsfabrik (”Flata-bröd”, flyttad till Hammerdal). Detta är kronan på verket i övre delen av Flata.

Huset på andra sidan är ärevördiga Sockenstugan, som blev flyttad (1945) från sin gamla plats nere vid gamla begravningsplatsen. Stugan var även socknens kommunalhus. Högsta hönset i det kommunala var i min barndom ”gammel Ol’ Orsa i Tullsås”. Kommunalkontoret var en kammare en trappa upp i stugan. Då järnvägen kom till Flata (1912) fick sockenstugan tjänstgöra som stationshus tills det ordinarie huset blev byggt (1913). Nu återvänder vi med mina minnen till Amaliagatan. Det blev ett pensionärshem av denna sockenstuga, och det blev det första pensionärshemmet i Ström.

Nu går vi över Skogsstigen. Det fanns en (Löfströms) snickerifabrik där, som sysselsatte åtta till tio arbetare, men den brann ner. Därovanför var ingen bebyggelse, bara hövallar som ägdes av fjärdingsmannen Sven Andersson. Han hade inga kreatur, och följaktligen ingen gödsel för sin jord så han brukade göra rent under de flesta av samhällets dassbänkar och smeta på sina hötegar. Det blev mycket hö att sälja, men det var ingen god lukt från ”Sven Annersa-hägna”, det var vad de flesta tyckte.

Jag glömde att säga något om det hus vid Amaliagatan som som nu ägs av Artur Carlsson d.y. (där inspektor Strömgren och Nils Persson bodde i många år). Det huset byggdes av en med namnet Vesterlund. Han reste till U.S.A. då det var färdigt. Sedan har huset haft många ägare, bland andra hästhandlaren Per Persson från Östersund, pappa till ”bil-Sven Persson”. Han hade minst tjugofem större och mindre gårdar i socknen, som han gafflade ur Erik Jakobssons konkurs. Ovannämnda hus var och blev fullständigt obeboeligt under Perssons ägo. Det var uthyrt till samhällets diverse avskum. Vedbodar i nedre våningen och sönderhuggna golv. Rikpampen hade råd att låta det förfalla, ty han hade betalat med bluff enligt vad E. Jakobsson hade sagt då han satt inne för konkursbedrägeri. Vi kan tillämpa ett gammalt talesätt: ”tjuven stal tjuven”. . .

Nu ska vi gå bortöver Ramselevägen en bit. Det har kommit upp ett större hus där det förr var en präståker (Församlingshemmet). En bit längre bort är gamla apotekshuset kvar. Huset näst intill, som nu kallas Turisthotellet, var ursprungligen en kontorsbyggnad som har stått på Lindbergs (Graningeverkens) gård i Gärde. Gården i Gärde ägs nu av bröderna Göransson. Huset blev därifrånflyttat 1885 i skick och fason som det nu är. Alltså var det en fin gård som fick namnet ”Herrgål’n”, och det namnet vill sitta än, fast den ej gör rätt för så fint namn längre.

Vi måste fortsätta en bit till. På andra sidan vägen hade bonden Lars Ersson i Stamsele sin kyrkstuga av större format (Bloms fastighet). Den såldes till postmästaren Bondeson. Han flyttade den till annan plats inom samhället och gjorde ett veritabelt skräckslott av huset. Hade det varit en man av låg kast, nog hade de styrande inom samhället sagt stopp, men si det var en postmästare, och enligt traditionen sitter han ett pinnhål högre än vanliga uppkomlingar i det kommunala skrået (byggnaden står nu ute på Risnäset och ägs av Bo Ringbert). Går vi en bit till finns en gård av senare datum (”Musikhuset”). Sedan hade en bonde vid namn Mårten Ersson från Stamsele en bättre kyrkstuga. Den inköptes av smeden Per Mattsson från Östersund. Han hade en smedja på andra sidan vägen. Han måste sälja den (1945), ty han blev gammal och utsliten. Gården ägs nu av socialassistent B. Bäckman (huset står nu vid Öhnvägen på Näsviken och ägs av Elon Johansson, Öhn). Därefter är det en gammal gård kvar från förr, nämligen inspektor J. Andrées (senare lärarinnan Anna Mattssons). På motsatta sidan var en bondgård. Den är riven och en ny villa finns i dess ställe (Sven-Erik Rosenbergs). Längre bort står en pampig villa uppförd i början av detta sekel (”Kråkslottet”). Det var en kallhamrad företagare och langare (Simon Andersson – ”Röde Simon”) som byggde den för sina syndapengar. Allt orätt fånget är lätt förgånget. Han dog black. Mitt emot denna villa fanns en fin kyrkstuga som ägdes av en bonde från Stamsele som hette Ol’ Jönsa (Olof Jönsson). Om vi fortsätter en bit råkar vi på byggmästare Petterssons sista bragd, en enkel villa som ägs av en obestämd person (idag Klas Taraldsson). Ingen vet vad han heter, eller varifrån han kommer. Något mystiskt är det i alla fall. Näst intill är stugan som Jöns och Anna från Bremon ägde på sin tid. Där hade Anna rätt många spisgäster i flera år. Hon fick beröm för sin goda och rikliga mat. Det var bara kroppsarbetare som spiste där.

Att det blivit stora omvälvningar i Strömsund de senaste åren, det kan den se som har levat hela sitt liv inom dess hank och stör. I Bredgård omkring 1918 fanns en burgen bonde och hans syster (Anna Nilsson) som var ogifta. Deras jordbruk var i förstklassigt skick. De hade ett stort skogsskifte på 1000 tunnland. Allt skuldfritt. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) fick allt som gåva, på villkor att sjuka och fattiga skulle få vila gratis på det vilohem som skulle iordningställas i den mangårdsbyggnad som fanns på gården. Så blev det inte. Några pampar från EFS sålde skog och gjorde många resor mellan Stockholm och Strömsund och svirade upp pengarna. Alla inägorna såldes till byggnadstomter. Sedan blev en villa inköpt att användas som vilohem. Detta för att i någon mån fullgöra givarnas bestämmelse enligt gåvobrevet, men de sjuka får dyrt betala för sig. Grannarna till den bonden hette Erik och Anders Hansson. De hade ett hemman som var lika stort. Det delades i två lika stora delar. Erik var ogift, och donerade allt sitt till Ströms kommun för att uppdelas till s.k. egnahem. Det blev till stor hjälp för många fattiga arbetare. Anders Hansson söp upp sin del, varefter Ströms kommun inköpte den delen för bebyggelse,enär samhället expanderade våldsamt, och det har fortsatt i allt hastigare takt.

Jag måste till slut nämna hur det var västöver, där alla ångbåtarna hade sina bryggor. Det fanns gott om både ång- och oljedrivna båtar efter Vattudalen i början av 1900, ty då fanns inga landsvägar uppöver Frostviken. Allt måste fraktas sjövägen sommartid. Det behövdes flera båtar för timmerbogsering. Det var ett ganska brokigt folkliv nedanför det nuvarande Tingshuset. Där samlades bus från hela socknen och en hop rallare från banbygget för att dricka öl, ty det såldes öl direkt från bryggeriet för 12 och 15 öre halvan, och då kan man förstå vilken röra som uppstod. Det fanns en kägelbana där lekparken nu är anlagd. Den uppfördes av några bättre herrar och fanns i rätt många år. Runt om denna på utsidan satt kortspelare natt och dag i ur och skur och försökte lura av varandra sina surt förvärvade slantar. Kägelbanan blev bortsopad 1912. Ja, så var det då.

    Punkt och slut för denna gång.