 Uppsalaserenad Gustaf Broling (1869)  Serenad på Svartbäcksgatan 12 Carl Schubert (1900) |
Den klassiska uppsalaserenaden var helt klar i sin form från omkring 1850, och har varit i stort sett oförändrad under mer än 150 år. Dess rötter finns i de studentsångaruppvaktningar med manskörsång som började redan under 1820-talet. Under 1830-talet började kvartetten att bli den vanligaste formen, men ännu under Gluntarnas tid, 1840-talet, var solosång till gitarr efter sydeuropeiskt mönster vanlig vilket är tydligt i Glunt nummer 12 - Magisterns misslyckade serenad. En serenad kräver en manlig serenadgivare som förväntas belöna sångarna i flytande form, "konfonium" - vanligen punsch. Serenaden börjar med en väcksång, efter vilken flickan skall tända ett ljus i fönstret som tecken på att hon vaknat och lyssnar (hon skall själv absolut inte visa sig i fönstret), annars upprepas väcksången fram till dess ljuset tänds. Därefter börjar serenadprogrammet, vilket avlutas med en slummersång som avsked. Vid mer informella serenader, då sångarna känner flickan, har det blivit tradition att hon själv hissar ner en korg med konfonium.
Norrlands nations manskör Chorus Virorum har under ett antal år löst transporterna mellan de många
serenaderna under Serenadnatten, natten före Vårbalen, genom att åka buss enligt gammal norrländsk tradition i Uppsala.
Litteratur: Leif Jonsson, Ljusets riddarvakt: 1800-talets studentsång utövad som offentlig samhällskonst. (Uppsala universitet, 1990)
|  Uppsalaserenad Jenny Nyström (1900)  Serenad i Åsgränd Ernst Nilsson (1927) |
