Misslyckad intervju med Yngve Gamlin

av Beppe Wolgers

Stockholms-Tidningen den 27 mars 1960
- Du, säger Yngve Gamlin och gör en höna av en fjäder.
Detta "du" är en stigande, vänlig ton, ivrig och fylld av ett hav av associationer. Detta "du" betyder nästan alltid att han har en idé, och den idén är alltid så skapad att den ögonblickligen avlar tio barn som i sin tur avlar och uppfyller hela världen. Som lyckliga gnurglor är hans idéer, de bara väller fram var man än går och till slut ligger man och badar i dem.
Originellt men bra kan man säga om hans saker. Nervös men god om honom. Han kan sitta i timmar och tala och inte höra på någon och ändå blir ingen arg. Han vet bättre vad man tänker säga än man själv vet, för börjar man säga t.ex. "I Rom ..." avbryter han och säger "Du, Dario Fo är mästaren, han är i Rom nu och gör de mest underbara saker ..." etc.
Han kan också tala språk utan att ett ord är rätt, hans danska vissångare och ryska dirigenter är bara fonetik - t.o.m. danskar och ryssar försöker förklara vad det är för dialekt han talar - men det är bara ljud.
- Du är mångsysslare. Du kan inte säga nej.
- Du, säger Yngve Gamlin och har en idé, jag har just lärt mig att säga nej.
  Det ringer på telefonen, Yngve säger:
- Jodå, det kan jag väl göra ... hur hög är den? ... Nej, gör inte så ... Du, jag vet ...

Vi sitter i hans rum på Grevturegatan, arbetshysterikerns rum och där ser man hur ytterst noggrann han är, pedantisk, utförlig, minutiös, alla hans modeller är utarbetade i detalj, på väggarna hänger hundra skisser till en dräkt.
- Mångsysslare blir väl inte tagna på allvar, försöker jag.
- När man är överproduktiv blir man bortplottrad, säger Yngve.
  Men vem säger nej till fantasin och lusten.
- Jag har en ballad, säger Povel Ramel, som heter Eugen Cork.
- Du, säger Yngve Gamlin, jag vet, vi tar en flaska som dekor.
- En flaska, säger Povel Ramel.
- Ja, en jättelik flaska, förstås, säger Yngve Gamlin, och fyller den med skvalpande vatten och så var den dekoren löst.

Första gången jag såg Yngve Gamlin var på Högskolans scen, där han läste dikten "Kvinnoemancipation", och den lästes med stort patos och allvar och löd i sin helhet: "Ellen -- dellen -- Key."
Författare, balettförfattare, skådespelare, parodiker, spexare, radioartist, målare, idéspruta, ljussättare och dekoratör - splittrad, nervös, god, fyndig, respektlös, kongenial och ibland kanske genial. I antydningen, i sparsamheten likaväl som i överdådet och prakten.
Överallt hörs hans ivriga röst med detta eviga, underbara, farliga och ibland dyra: - Du ...
Det är älskarens röst, besatt av sin kärlek till teatern, manisk av sina idéer och med en touche av det schizofrena - fars och dröm, absurditeter och visioner, pekoral och lyckträffar, fakta och ingivelse, banaliteter och genialiteter - man vet aldrig vad som kommer ur hans mun eller från hans hand.
I hans hjärnvindlingar snurrar allt omkring i ett högt varv och ingenting är honom främmande, frukostomeletten ser ut som ett landskap av Enrico Baj, fimparna i askkoppen är en spontanistisk teckning, ett snöre på hallbordet ger uppslag till en dekor och de enkla, vanliga ord man undslipper sig fångar han upp och tuggar munvigt om till en lysande plattform, bygger ett torn av associationer på det ända upp i det absurdas himmel, vräker sedan omkull det med handen och svarar i telefon:
- Javisst, jodå, det kan jag göra ... på måndag går bra ... du ... du ... gör så här ...
  Mannen som lärt sig säga nej.
- Du, säger jag, vad drömmer du om?
- Den flexibla teatern i motsats till barockteatern, där allt är fixerat och stadigt. Tänk dig en scen som lätt går att bygga om på längden och bredden och en salong där bänkraderna sitter i sektioner som går att flytta - man kan göra allt med den scenen, den kan arbeta som en sorts arenateater eller man kan bygga ut en lång brygga bland publiken så här (han ritar febrilt på ett papper), jag vill ha ett annat rum att arbeta med, där skådespelarna och ljuset och dekoren upplevs från alla håll, ett mera fascinerande rum, du, tänk vilket djup och vilken rymd man få om man gör så här, du tänk vad stimulerande för ögat att se nya perspektiv och för åskådaren att leva mitt i dramats rum - Pasadena Playhouse jobbar så och jag och Per-Verner Carlson har lekt med idén i många år. Där kan man verkligen arbeta ... dekoratören är inte bara teatersnickare som ska gå omkring med hammare och spik hela dagarna, utan han ska måla, arbeta med ljus och mörker och rum ... jag tycker det är bra att målarna har kommit till teatern, som Mörner och X-et ...
  Det ringer i telefon.
- Jodå, det kan jag väl göra, men inte förrän på onsdag.
  När ska det vara klart då? Du, kan man inte göra så här ...

Egentligen är det ingen idé att intervjua denne asociale fanatiker, det skulle möjligen vara med en bandspelare med ett tre kilometer långt band, men jag tvivlar på att han fastnar ens där. Han flyger omkring i världen med fötterna en meter ovanför marken och slår då och då pannan i en mur eller i ett träd, faller ner på jorden ett slag, blöder, lyfter och flyger vidare. Men det är sådana personer man ska ta på allvar, annars sitter man en vacker dag i sitt mörkaste hörn och tänker samma trista tanke om och om igen och kommer aldrig ur stolen och man ser några kaffefläckar på kostymen och plågas ännu mera, ty dessa kaffefläckar är bara kaffefläckar och man hör inte den ivriga rösten som viskar sitt vänliga "du" och säger att kaffefläckarna är ju underbara och rösten tar en sax och klipper ur en bit av kostymen där fläckarna sitter och ramar in tygbiten och där har vi en vacker tavla. Sedan säljer man den och köper en ny kostym.
Yngve Gamlin är förstås en ensam människa och lite föraktad, som de som aldrig kan säga nej alltid är, och det är klart att verkligheten har många obehagliga överraskningar i beredskap åt honom. En nervös och god egocentriker, besatt av teater, en galen allätare med och utan smak, som nu håller på att lära sig säga nej. Men han har redan gjort så mycket (ibland alltför mycket) och han är en del av vårt samhälle både som medlem av Knäppuppen och som allvarlig men respektlös och stimulerande teaterdekoratör. Må alla hans belackare, kritiker, snobbar och kulturlejon sitta på Strand och rysa åt inredningen, men det kommer en stund i varje människas liv när man behöver Yngve Gamlin och vad snopet då om han säger nej!
  - På torsdag, säger han i telefonen, klockan tre. Du ...
På väggen bakom honom hänger några skisser från baletten Törnrosa, sagoaktiga, drömlika, en blandning av barock, rokoko och romantik, en trappa och en trollskog, och så Gamlin. Typiskt Gamlin. Jag menar att det ovanpå Törnrosas slott fastsatt med en knappnål sitter ett gammtitle tryck av en man som stiger i en ballong. Vad är fakta om man inte kan göra någonting av dem?

  • Yngve Gamlin
  • Beppe Wolgers
  • Stockholms-Tidningen

  • Yngve Gamlin och Beppe Wolgers i Strömsund sommaren 1968