Vi sitter i hans rum på Grevturegatan, arbetshysterikerns rum och där ser man hur ytterst noggrann han är, pedantisk, utförlig, minutiös, alla hans modeller är utarbetade i detalj, på väggarna hänger hundra skisser till en dräkt.
- Mångsysslare blir väl inte tagna på allvar, försöker jag.
- När man är överproduktiv blir man bortplottrad, säger Yngve.
  Men vem säger nej till fantasin och lusten.
- Jag har en ballad, säger Povel Ramel, som heter Eugen Cork.
- Du, säger Yngve Gamlin, jag vet, vi tar en flaska som dekor.
- En flaska, säger Povel Ramel.
- Ja, en jättelik flaska, förstås, säger Yngve Gamlin, och fyller den med skvalpande vatten och så var den dekoren löst.

Första gången jag såg Yngve Gamlin var på Högskolans scen, där han läste dikten "Kvinnoemancipation", och den lästes med stort patos och allvar och löd i sin helhet: "Ellen -- dellen -- Key."
Författare, balettförfattare, skådespelare, parodiker, spexare, radioartist, målare, idéspruta, ljussättare och dekoratör - splittrad, nervös, god, fyndig, respektlös, kongenial och ibland kanske genial. I antydningen, i sparsamheten likaväl som i överdådet och prakten.
Överallt hörs hans ivriga röst med detta eviga, underbara, farliga och ibland dyra: - Du ...
Det är älskarens röst, besatt av sin kärlek till teatern, manisk av sina idéer och med en touche av det schizofrena - fars och dröm, absurditeter och visioner, pekoral och lyckträffar, fakta och ingivelse, banaliteter och genialiteter - man vet aldrig vad som kommer ur hans mun eller från hans hand.
I hans hjärnvindlingar snurrar allt omkring i ett högt varv och ingenting är honom främmande, frukostomeletten ser ut som ett landskap av Enrico Baj, fimparna i askkoppen är en spontanistisk teckning, ett snöre på hallbordet ger uppslag till en dekor och de enkla, vanliga ord man undslipper sig fångar han upp och tuggar munvigt om till en lysande plattform, bygger ett torn av associationer på det ända upp i det absurdas himmel, vräker sedan omkull det med handen och svarar i telefon:
- Javisst, jodå, det kan jag göra ... på måndag går bra ... du ... du ... gör så här ...
  Mannen som lärt sig säga nej.
- Du, säger jag, vad drömmer du om?
- Den flexibla teatern i motsats till barockteatern, där allt är fixerat och stadigt. Tänk dig en scen som lätt går att bygga om på längden och bredden och en salong där bänkraderna sitter i sektioner som går att flytta - man kan göra allt med den scenen, den kan arbeta som en sorts arenateater eller man kan bygga ut en lång brygga bland publiken så här (han ritar febrilt på ett papper), jag vill ha ett annat rum att arbeta med, där skådespelarna och ljuset och dekoren upplevs från alla håll, ett mera fascinerande rum, du, tänk vilket djup och vilken rymd man få om man gör så här, du tänk vad stimulerande för ögat att se nya perspektiv och för åskådaren att leva mitt i dramats rum - Pasadena Playhouse jobbar så och jag och Per-Verner Carlson har lekt med idén i många år. Där kan man verkligen arbeta ... dekoratören är inte bara teatersnickare som ska gå omkring med hammare och spik hela dagarna, utan han ska måla, arbeta med ljus och mörker och rum ... jag tycker det är bra att målarna har kommit till teatern, som Mörner och X-et ...
  Det ringer i telefon.
- Jodå, det kan jag väl göra, men inte förrän på onsdag.
  När ska det vara klart då? Du, kan man inte göra så här ...