 |
Ström 12/1 1868 (Brevets avstämplingsdatum) Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande Östersund |
| Brevets innehåll: Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östersund Under förutsättning och hopp att uppgifter, så wäl å det quantum spannemål eller mjöl, som blifvit Alanäs socknemän tilldelt för beviljadt undsättningslån af statsmedel, 1800 Rdr, som ock å priset derå samt stället hwarest det wore att afhemta, skulle blifvit Alanäs kommun meddelade vid slutet af nyss wekne år, hade både socknemännen i allmänhet och kommunal-nämnden blifvit till den 31sta sistlidne december sammankallade, för att werkställa anbefalld fördelning af berörd undsättning. Då likwäl dessa wäntade uppgifter, utan hwilka hwarken noggrann fördelning eller afhemtning kan ega rum, både då och framgent till dato uteblifvit, samt ett sådant förhållande ger anledning befara, att de på ett eller annat sätt förkommit, wågar jag härmed, på mina socknemäns anmodan, i djupaste ödmjukhet bedja, det desamma måtte, så snart som möjligt, hit öfwersändas socknemännen, skulle icke fördristas ty nu falla till särskildt beswär med denna begäran derest de icke ansett saken fordra möjligaste skyndsamhet. Dels det med hwarje dag allt mer framträdande stora behofwet af undsättningen, utan hwars snara bekommande något hwar nödgad till födoämne tillgripa den frösäd man hittils sökt bespara, dels den omständigheten, att allmogen här å orten finner för ty beqvämast och lindrigast att densamma afhemta wid tiden för snart inträffande Sollefteå winter-marknad, den de ock derför utan äro nödsakade temmeligen allmänt besöka, äro härtill hufwudsakligen wållande. ============== Alanäs den 9e Januari D.M Sjödin kommunal stämmo-och nämnds ordförande |
 |
| HISTORIA: 1867 på våren började eländet, i det att det aldrig synes ämna bli något slut på vintern. Ännu i veckan före midsommar är sjöarnas isar fullt farbara, och i skog och mark är det snöhelt överallt. Detta rent naturvidriga tillstånd är långt ifrån inskränkt till de egentliga fjälltrakterna. Själva Storsjön i Jämtland befares i de samma dagarna av gående. Med tanke på hur knappt tilltagna foderförråden brukade vara på den tiden, framstår det som en fullständig gåta, att man överhuvudtaget lyckades klara fram någon kreatur den våren. Manspillan bland boskapen var också enorm. Gårdar fanns, där man knappast hade aveln kvar. Den som lyckades klara fram alla sina djur levande på gröngräset kunde känna sig belåten. Visserligen blev sommaren ovanligt varm och drivande, då den äntligen kom, men vegetationen var för kort. Kornet blev man tvungen att skörda grönt, och på flera ställen var den alltför tidigt skördade grödan dessutom skadad av nattfrosten. Även potatisen gav en minimal avkastning. Ost, mesost och smör blev så gott som intet från de fåtaliga, av svält utmärglade djuren, och de flesta blev tvungna att helt inställa den sedvanliga höstslakten. De flesta måste gå den även under normala förhållanden gruvsamt långa och dystra vildmarksvintern till mötes utan andra förråd än det lilla som höstfisket med dåliga redskap givit. Sjöarnas rikedom av fisk var för övrigt vintertid i det närmaste oåtkomlig, i avsaknad som man var av lämpliga redskap att ta hål på de tjocka isarna med. Av egna försörjningsmedel hade trakten nu endast jakten att lita till, förnämligaste fågeljakt med tagelsnaror. Läget var alltså högst bekymmersamt. Ingen hade något att avlåta. Det var inte endast frågan om brödfödan för dagen, det var ett i lika hög grad vanskligt problem om hur man skulle kunna ordna frökorn. Om inte den frågan kunde lösas, var det fara värt, att nöden skulle bli lika stor i fortsättningen. En hoppets stråle bröt emellertid in i de arma människornas dystra tillvaro, då man på hösten 1867 fick meddelande om att kronan gått i författning om att bringa hjälp. I Östersund organiserades, förmodligen av länsstyrelsen, en "länets undsättnings-komite" och i Frostviken "Frostvikens sockens arbets-komite". Sedd med nutida ögon var hjälpen rena parodin, både vad det beträffar livsmedelsmängderna och villkoren för deras erhållande. Länskommittén skickade upp till sockenkommittén i Frostviken dels råg- och kornmjöl och dels ett större parti ull. Något över 251 kg var hela den gratishjälp staten ansåg sig kunna komma ut med åt den svältande fjällsocknen. All den övriga kronhjälpen bestod däri att den behövande fick ta emot större eller mindre partier av kronans ull och förarbeta den till garn, vadmal eller strumpor, vilket man fick betalning för efter en fastställd taxa, mest i form av mjöl men också någon gång i kontanter. |
Under vintern 1867-68 kom även underrättelse om att norra Jämtland tilldelats nödhjälp nerifrån Sollefteå. Nödhjälpen avsåg tydligen framförallt Frostviken och Alanäsets omgivningar. Tyvärr var det ett parti sjöskadad säd som var färdig för avhämtning nere i Sollefteå. Det berättas att kornet först fick torkas i en kokgryta och därefter malas på en handkvarn. Det gick sakta och var inget lättsamt göra. Denna "sjösäd" som folk kallade den, gav ett mjöl, som var så dåligt, att nutidens hundar alldeles säkert icke hade ätit den gröt och välling som man fick till, men dåtidens folk tyckte det var en utmärkt bra mat. Sannolikt inträffade denna nödhjälp vid samma tid som Sollefteå hade sin vintermarknad i slutet av januari månad vid Sollefteå handelsplats. Den mest betydande handelsvägen vid varuförmedling vid denna tid var för övrigt mellan Ström och Sollefteå. Då man i mer eller mindre väglöst land framförallt transporterade varor utmed kustremsan. Bönderna från Ström gjorde resor dit både en och två gånger varje vinter, dels för att sälja sina hemprodukter av smör, skinn, fågel, hästar samt träskedar som var en stor hemslöjdsartikel inom Ström, samt näver till taktäckning vilket det var ont om vid den mer tätbebyggda kusten, dels skulle man ha med sig hem salt, lite järnvaror som t.ex spik, liar och yxor, kanske en slipsten. Dessutom förekom försäljning av boskap. För att återkomma till den nödhjälp som bedrevs under nödåren 1867-68 finns även uppgifter på att Strömsborna fick hämta sin säd i Sundsvall. Det berättas om en man från Ström som ut från Sundsvall bar dubbel mansbörda säd. Utanför staden delade han upp bördan i två, bar först den ena bördan ett stycke på vägen och gick sedan och hämtade den andra. Så fortsatte han ända hem. Att åren 1867-68 blev så katastrofala för norra Jämtland kan inte bara skyllas på de rubbade klimatiska förhållandena. Sommarens försening utlöste endast krisen. Grundorsakerna var befolkningens stora fattigdom, näringslivets primitivitet och traktens avlägsna belägenhet i förening med den totala bristen på vägar. Man hade inga som helst reserver vare sig av mat, fodermedel eller pengar, undantaget något mindre parti torkat kött och en extra årskvantitet utsädeskorn- detta i de lyckligaste fallen. Traktens huvudnäring boskapsskötseln, var baserad på sommarbetet och fodertäkten från starrmyrarna. Det var endast under sommaren man drog avkastning av boskapen. Det var en säsongsnäring. Ännu levde man allmänt på den utpräglade självhushållningens stadium. KÄLLOR:
|