De norska skriftspråken

I Norge finns en språkgräns mellan västnorska och östnorska mål, mellan språket på Vestlandet och det på Østlandet och i Trøndelag. Denna gräns märks i de äldsta bevarade medeltida handskrifterna där de olika skrivarnas ursprung påverkat deras skriftspråk. Att något enhetligt skriftspråk inte uppstod berodde bl a på att Norge saknade ett fast politiskt centrum. Så länge förbindelserna västerut var starkast, dominerade Bergen. När Trondheim (Nidaros) 1152 blev ärkebiskopssäte bosatte sig den norske kungen där. Drygt 50 år senare blev Bergen huvudstad och år 1300, när förbindelserna med Danmark, Sverige och Tyskland blivit de viktigaste, flyttades huvudstaden från Vestlandet till Østlandet, till Oslo. Kungens kansli flyttade naturligtvis också och ett kanslispråk, som byggde på dialekterna i Trøndelag och på Vestlandet hade då utbildats.

Hade språket fått utvecklas i lugn och ro under en längre period hade förmodligen ett norskt skriftspråk växt fram, men utvecklingen under 1300-talet blev inte sådan. Digerdöden, vid mitten av århundradet dödade nästan hälften av norges befolkning. Sedan 1319 var landet i union med Sverige och den följdes av unionen med även Danmark (1380), Kalmarunionen, och unionen med Danmark kom att bestå ända fram till 1814. Under denna period påtvingades Norge ett nytt administrations- och skriftspråk, det danska. Reformationen på 1530-talet innebar att danskan blev kyrkospråk i och med att den danska bibelövesättningen användes. (Norge fick sitt första boktryckeri först på 1640-talet)

Norskan höll sig levande som talspråk. Dialekterna påverkades inte nämnvärt av danskan och den danska som talades av norrmän i städerna uttalades på norskt sätt. Här finns grunden till de två skriftspråk, riksmål och landsmål, som Norge fick under 1800-talet, efter unionsupplösningen från Danmark 1814.
Viljan att skapa ett eget skriftspråk fanns dock hos många norrmän och på 1830-talet satte författaren och journalisten Henrik Wergeland (1808-1845) igång en livlig språkdebatt, då han krävde att man i skriftspråket skulle ta in ord och böjningsformer från talspråket, alltså förnorska skriftspråket. Denna förnorskade danska, riksmålet, växte sedan gradvis fram och utvecklades av de stora norska författarna under resten av seklet, bl a Alexander Kielland, Björnstjerne Björnson och Henrik Ibsen.
Närmandet till talspråket har fortsatt under 1900-talet, som också lett till flera rättstavningsreformer. År 1907 infördes bland annat p, t, k i stället för b, d, g, helt i enlighet med talspråket, och också pluraländelsen -er i stället för -e. År 1917 kom också å i stället för aa. Den officiella benämningen på riksmålet är sedan 1929 bokmål.

Landsmålet grundades av Ivar Aasen (1813-1896). Han var son till en småbrukare på Vestlandet och tidigt intresserad av dialekter. Han reste runt i Norge och studerade folkmålen. År 1848 utgav han en grammatik och två år senare en ordbok "Ordbog over det norske Folkesprog". 1853 kom hans "Prøver av Landsmaalet i Norge", där han omsatte sina teorier om ett norskt skriftspråk i praktiken. Landsmålet byggde på olika dialekter, mest på dem som talades på Vestlandet. Det blev snart ett litteraturspråk använt av författare, de mest kända i Sverige är kanske Tarjei Vesaas och Arne Garborg.

År 1885 jämställdes landsmålet med riksmålet som officiellt språk och några år senare beslöts att skolstyrelsen i varje norsk kommun skulle besluta om vilket av de två språken som skulle användas i undervisningen. (Ungefär 80% av de norska skolbarnen har idag bokmål som huvudspråk, de övriga nynorsk.) Även landsmålet döptes om år 1929 till nynorsk. Det har också moderniserats, framför allt genom att det upptagit östnorska språkformer.

Norge har alltså två skriftspråk, bokmål och nynorsk.
Det finns också en språkstrid mellan dessa som genom åren förts med större eller mindre intensitet. Ursprungligen gick skiljelinjen demografiskt och socialt. Bokmålet hade sitt stöd i städerna (främst Oslo) bland borgare/ämbetsmän och nynorskan sitt stöd på landsbygden hos bondebefolkningen men nynorskan fick också stöd från radikala intellektuella. Bägge språken har sina egna organisationer, för nynorsk bildades 1906 Noregs Mållag och för bokmål Riksmålsforbundet 1907. Från sekelskiftet fram till andra värdskriget var nynorskan på stark frammarsch, omkring 1940 hade nästan 35% av skolorna nynorsk, men urbaniseringen under efterkrigstiden gjorde att den förlorade terräng. Nynorskan är starkast på Vestlandet medan bokmål dominerar på Østlandet och särskilt i Osloområdet.
Språkstriden har bl a resulterat i beslut i Stortinget att radio och TV skall ha 20% nynorsk, med kvotering vid anställning av personal.



Tillbaka