Gammellandsvägen Hammerdal – Ström

Georg Hansson (1985)

(Publicerad i jubileumsskriften "Jamtamot i Upsala 1915–1985".)


Alltsedan hembygdsrörelsens begynnelse har man samlat in gamla föremål och byggnader till friluftsmuseer och hembygdsgårdar. Man har ställt ut föremålen till beskådande och i bästa fall försökt skapa en miljö omkring dem som skulle likna den de hämtats ur. På senare år har man dock börjat inse att lämningarna efter våra förfäders arbete gör sig bäst i ursprunglig miljö.

Eftersom gamla vägar inte så lätt låter sig flyttas till en hembygdsgård, har man tidigare inte gjort mycket för att bevara dem. Den nya insikten kan kanske få länsmuseet, kommuner, hembygdsföreningar och berörda markägare att visa lite intresse och rusta upp även sådana "byggnadsminnen". Om tre år är det 100 år sedan vägen mellan Hammerdal och Ström år 1888 började byggas om till en rak och bred bilväg. Inför det jubileet tog jag mig före att avsyna den äldsta vägsträckningen och fann att den till största del är mycket välbevarad. Med ganska enkla medel skulle den kunna göras framkomlig för vandrare och cyklister. Förmodligen ser gammellandsvägen ungefär likadan ut ända till Östersund, varför man med lite kommunsamarbete skulle kunna få en vacker och kulturhistoriskt intressant tre-dagars vandringsled. Men först lite historia.

1600- och 1700-talen

Jämtland och Härjedalen var till stora delar ett "väglöst" land långt in på 1700-talet. Man lade inte ner så stor möda på vägbyggen under sommaren, när arbetet behövdes bättre på gårdarna. I stället utnyttjade man vinterföre, över isar och frusna myrar. Forböndernas handelsfärder skedde vintertid, liksom marknads- och tingsbesöken. Även hemtagning av ved eller hö gjordes på vintern. Man var så beroende av snöföret, att barvintrarna liknades vid missväxtår. Sjöar och älvar utnyttjades också på sommaren. Mellan vattenlederna fanns gångstigar, som så småningom utvidgades till rid- och klövjestigar.

Vägbyggandet tog fart efter 1645, som ett viktigt led i försvenskningsprocessen. Det var endast bönderna som var skyldiga att bygga väg; präster och andra myndighetspersoner var befriade. Arbetet gick dock trögt och bönderna anmodades gång på gång att öka arbetsinsatserna. På hösttinget i Hammerdal 1675 hotades Ströms- och Hammerdalsborna med böter om inte "långbron emellan Fyrås och Ede, samt vägen till Ström blifver färdig".

Vägarna blev efterhand bättre. Fale Burman skriver, att år 1688 "flera farleder då för första gången blevo vidgade dels till kärrvägar ... dels till ordentlig ridväg genom Lit, Hammerdal och Ström." På en karta över Tullingsås från år 1717 finns dock ingen väg ritad genom byn. Under 1700-talet blev många vägar på nytt sämre, bl a på grund av svårigheterna att organisera vägarbetet på ett rättvist sätt. Ar 1726 påbjöds vägdelningar, där varje hemman skulle få var sin vägsträcka att ansvara för.

Hammerdals tingslags vägskiften började redan norr om Österåsen i Häggenås. Det var en besvärlig sträcka fram till Lorås och den gav upphov till flera tvistigheter. Ar 1745 stämde Hammerdals sockenmän Österåsens by samt Kogsta, Grötom och Huså byalag angående vägen mot Hammerdal. Det var Hammerdals tingslags allmoge pålagt, "..at årligen vidmakthålla Sommarvägen ifrån Österåsens by, ner öfver hela Hammerdals skogen, hvilken wäg, i anseende til det sumpaktiga landet, är för dem nog besvärlig att bygga och bättra, i synnerhet ifrån Österåsens by på Medskogen, emedan Österås byemän ständigt betjäna sig deraf så wäl til och från fäbodarne, som på slåtterne, med boskapsdrifvande. Häraf vägen lidit stor skada, i synnerhet med kaflingens uttrampande på broarne och mäst på de broar som närmast intill byen äro belägne; för den skull påstods at ofvannämnda Österås byemän måtte åtminstone hålla Näståbron videtakt, emedan de den dagligen nyttja, samt att de måge om wåren utur wägen afränsa de trän, som de til barrs huggande öfver vägen nedfälla.."

För att beskriva vägens tillstånd vittnade Olof Pärsson i Solberg att han och länsman Kiöstadius hade färdats den i maj 1743. De kom från Lit till gästgivargården i Österåsen "..om lögardagsafton i mörkningen och ville hafva dem ut att bryta up landswägen, hvarpå Gästgifvaren skickade tre gånger ut sin piga, at tillsäga grannarna derom, men de ville intet ut, efter det var emot Helgedagen; Därföre måste de fara wintervägen över myrorna, der en bro gick sönder, så att hästen fastnade, så at de måste uppkasta bron innan de fingo up hästen; derhos var så mycket wattn på myrorna at det gick til midian på karlarne, deraf de blevo så våta och frusne at de måste uppbryta krogdören på Medskogen, och värma sig."

Vägdelningen 1798

Lantmätaren M. de Mole – som själv bodde i Hallen (Hallviken) – upprättade år 1798 en delning av allmänna landsvägen genom Hammerdals tingslag. Det är en mycket noggrann taxering av vägens beskaffenhet från grinden mot Österåsen till grinden mot Grelsgård i Ström. Varje skattlagt hemman fick var sitt av de 227 skiftena. Längden på skiftet varierade, beroende på hemmanets skattetal och vägens svårighetsgrad. Både på kartan och på pålar längs vägen angavs vilken av de sex graderna varje vägstycke var indelat i. Fänriksbostället Jonsgård om tre tunnland hade cirka 1200 meter på vardera sidan om Ströms färjesund – till största delen över torr och fast mark. Jöns Mårtensson med två tunnland på Öhn, däremot, hade endast cirka 60 meter väg, alldeles söder om Öjåbron mellan Arås och Bye. Men det var ett skifte av "1:sta graden, eller wärsta och swåraste wägen", d v s över vattensjuk och svårdikad mark. Dessa 60 meter ansågs kräva lika mycket arbete som 2880 meter av "6te graden eller bästa wägen".

Karta1748
Vägen förbi Böle och Fyrån i Hammerdal.  (Efter en karta från 1748.)

Det kortaste vägskiftet på hela sträckan innehades av Jöns Ersson i Sikås, som hade 18 3/4 alnar (cirka 11 meter) över myrmark mellan Lorås och Lubbåsen. Ännu mer arbete krävde de större broarna. De två största, Långbron över Fyrån och Öjåbron var dock ej skiftade utan underhölls av tingslaget gemensamt. Fågelnäsbron mellan färjesundet och Hammerdals kyrka var 75 alnar lång (45 m) och delad i sex skiften. Andra större broar var de över Nästån, örån, Hostån och Kvarnån vid Tullingsås. Ar 1757 byggde Ede byamän en ny bro över Edesforsen i vägen mot Skyttmon. Den var 150 alnar lång, fyra alnar bred och 4 1/2 alnar över vattnet, "samt består af ellova stenkar, till vilket arbete uppgått åtminstone 220 dagsvärken". Synemännen ansåg bron vara värd 110 daler silvermynt, vilket betalades av tingslaget.

För vintervägarna fanns särskilda snöplogdelningar, med helt andra skiften än för sommarvägarna – man måste ju bo nära sitt skifte för att snabbt komma ut med plogen efter ett snöfall. Till arbetet hörde också att märka ut vägen över isar och ställen där den riskerade att driva igen. Ända långt in på 1800-talet – när sommarvägarna blivit så bra att de kunde användas också på vintern – följde vintervägen delvis egna sträckningar. Från Österåsen t ex gick den mer rätt fram, över Stormyren, över Öjsjö-tjärnarna och öjsjön, innan man kom in på landsvägen i Ollsta. Från Fyrås gick vintervägen ner över Fyrsjön och sen upp mot Håxås igen.

I början av 1800-talet reste den tyske teologen F. W. von Schubert genom Sverige. Han gav ut sina minnen i bokform, och berättar bl a om resan från Frösön till Ström. Landsvägen gick då över Ås via Hölje till Lit. Han övernattade i Svedje gästgivargård i Häggenås, och vägen därifrån mot Lorås beskrivs som "en av de svåraste vägar jag någonsin passerat". Han tvingades ut på vägen med lyktan, "ty stora stenar lågo i vägen som ganska lätt kunnat förstöra min kärra".
Från Lorås till Mo var vägen bättre och han prisar den sköna utsikten från de högt liggande byarna. Vägen mellan Hallen och Tullingsås kallar han en "ängs- och skogsväg, som först för ett par år sedan från en smal kärrväg omskapats till en bredare". Han klagar också över att "broarne på den nya vägen äro så högt lagda" så att han tvingas lägga "träklumpar" mellan vägen och bron för att skona sin kärra och undvika stötarna.

Tullingsås

Gammellandsvägen mellan Ström och Hallviken jämförd med dagens väg.

Gammellandsvägen i nutid

Avståndet från Ströms kyrka till röset vid Häggenås sockengräns är längs riksväg 88 (idag E 45) cirka 53 km och längs 1700-tals vägen knappt 59 km. Alltså sex kilometer längre, men mycket njutbarare, där den följer de mjuka terrängformerna, och går upp genom de höglänta byarna – Tullingsås, Håxås, Fyrås, Lorås. Av dessa 59 km har endast cirka två km hittills försvunnit genom "bortodling". Det är t ex över Bäckmyran i Ström, där timmerupplaget förr fanns; under en gräsmatta i Fagerdal; på åkermark i Bye; på Fågelnäsets östra sida. Dessutom har knappt fem km förändrats genom att riks-88:an har lagts över den – bred och tung – bl a i Tullingsås, Hallviken och Gisselås.

Risken finns dock att betydligt mer försvinner inom en snar framtid – framför allt genom hyggesplöjningar – om inget görs för att skydda vägen mot fortsatt åverkan. Ungefär 4,5 km av gammelvägen är mer eller mindre igenväxt med buskar och sly, som måste röjas undan. På några ställen bör man kanske göra "nödstigar" för att slippa gå upp på riksvägen bara för något hundratal meter där den skär en gammal kurva. Över en del bäckar och diken måste enklare broar sättas upp (t ex över Hostån och Sågån vid Lorås). Över Björbäcken söder om Fagerdal löper tre "generationer" vägar alldeles bredvid varandra. Den smala 1700-talsvägen – som bör få en gammeldags träbro – följer marken ända ner mot vattenytan. 1880-talsvägen löper strax intill, lite bredare och högre byggd, med brons stenfundament kvar – men själva brobanan är borta. 25 meter till vänster drar 1970-talets asfaltväg fram över betongbron så högt att bilisten knappt hinner se bäcken under den.

På sina håll märks även de gamla vägarnas andra ändamål (förutom att förmedla samfärdseln), nämligen som gränslinje mellan olika skiften. Framför allt söder om Hallviken och kring Ollsta följer skogskiftena än i dag vägsträckningen från 1700-talet. Längs vägen finns på flera håll fångstgropar väl synliga, liksom ödesbölet vid Annåsbodarna. Kanske ligger det fjärdings- eller milhällar dolda under hundra års gräs och löv – annars bör man placera ut någon av dem som finns på museer och hembygdsgårdar. Informationsskyltar och några lämpliga rastplatser skulle sedan göra Gammellandsvägen till en trivsam och spännande färdled genom århundraden av Jämtlands historia.

Källor: