ur:
Leif Jonsson,  Ljusets riddarvakt.
               1800-talets studentsång utövad som offentlig samhällskonst.
               (Studia musicologica Upsaliensia Nova series 11. Uppsala 1990)
-------------------------------------------------------------------------------------

Gunnar Wennerbergs dotter Signe Taube berättar att hennes far och Johan Nybom inspirerades
att komponera vid ett tillfälle då de som vanligt dryftade de "höga" ämnena dikt, 
fosterlandskärlek och frihet:

Min far satt vid pianot, Nybom spatserade fram och tillbaka på golfvet med händerna i 
byxfickorna, under det han föreslog än det ena, än det andra kraftuttrycket, 
tills han plötsligt dundrade fram: STÅ STARK DU LJUSETS RIDDARVAKT!, 
och med jubel improviserades marschen, som sedan mycket litet omarbetades.
(Wennerberg 1913 I,171.)

Marschen är skriven i F-dur, med traditionella utvikningar i nära besläktade tonarter. 
Redan inledningsanslaget blir marseljäsiskt genom kvartsprånget "Stå _stark_", 
ett i och för sig vanligt grepp i marscher. Men redan i tredje takten inträder en 
stegring som anger marschens optimistiska anlopp, genom att inledningsmotivet repeteras
i g-moll vid "kring dina fosterländska fanor". Nästa höjdpunkt träffas två takter senare 
i "sångens glada makt" och överledningen till "med mod ...".

Andra delen präglas av en legatomelodi som kontrasterar mot förra delens staccaterade 
marschrytm. Ackompanjemanget är nu en lugn, jämn puls av "stilla frid" som ger satsen
vårmarschens idylliska karaktär.

Men "friden" är kortvarig. I tredje delen börjar det genast "mulna". Första tenoren upprepar 
den föregående delens slutton a, nu omtydd till dominant i d-moll, och sjunger markerat 
"Men kom-mer nå-gon" och går sedan vidare till tonen b. När första basen inträder och imiterar
tenoren, uppstår ett starkt dissonerande sekundintervall. På detta vis förenar sig stämmorna 
succesivt till en obetvinglig kör som leder fram till ett klimax i d-molls jublande durdominant: 
"Vi hugga oss en väg i _blod_".

Sista delen återför oss till ursprungstonarten, med upptakten som en ljus heroisk sext: 
"Och _stu_-pa-a vi". Den föregående höjdtonen upprepas här, varvid en drastisk paritet 
mellan "blod" och "stupa" uppkommer. Med "heroisk" sext avses här ett intervall i patriotiska 
sånger av helt annan karaktär än kvartssprånget. Medan den senare i allmänhet manar till att
_inleda_ "marsch" och "kamp", blir sexten snarare en hymnisk tillbedjan _efter_ kamp och seger
av "hövding", "konung" och "fosterland".

Sedan studenten "stupat" på "ärans bana" - för att återgå till STÅ STARK - följer en kort 
eftertanke i molldominanten: "om Hildur våra liv begär". Men detta avbryts och avslutningen 
blir en apoteos över den fosterländska fanan och dess användbarhet ända in i döden.