Sångarbröder!

Det var i slutet av förra seklet när jag just kommit till Huvudstaden för att arbeta som en av mina kollegor berättade en historia om en plunta och en ritual som skulle komma att påverka min syn på såväl traditioner som drycker.

Han var mycket intresserad av vår 1700-talshistoria och roades också av att fördjupa sig i skrifter om Bellman och hans eskapader. Därav kom att han utövade en tveksam men spännande fritidssysselsättning. Han letade historiska fynd på Kungliga Djurgården med hjälp av metalldetektor.

En junidag när han vankade metodisk av och an över ägorna tjöt detektorn till och han gick ner på knä för att med en enkel spade gräva där han stod. Efter bara några decimeter stötte han spaden i något distinkt och hårt. Han provhögg runt om och gick på samma hinder. Efter att ha grävt vidare i en cirkel kunde han få grepp runt vad som verkade vara ett metallfat stor som en mattallrik och drog upp det. Under fatet låg smutsig och repig omisskännligt en plunta!

Han tog upp pluntan försiktigt och höll den mot solljuset. Den var av glas. Ingen vätska fanns kvar eftersom det av korken sedan länge endast återstod rester. Då slog det honom plötsligt att han redan kände till detta. I någon av skrifterna om Bellman berättades om hur Bellman och hans vänner varje höst innan tjälen gick i marken åkte ut till yttersta Djurgården för att avskilt utföra den underligaste av ritualer. Ursprunget till ritualen var okänt men omständigheterna var väl beskrivna.

Sällskapet samlades först för en måltid inför själva avresan. Det förekom rikligt med mat och dryck eftersom resan var lång och besvärlig. Med häst och sedan till fots tog de sig till den ostligaste delen av Kungliga Djurgården, just invid en av de yttersta kungliga utposterna. Där fanns ingen vid denna tid på året och därför kunde de i lugn och ro och under högtidliga former gräva upp den plunta fylld med konjak, som de året innan grävt ner. De öppnade den skålade för konungen, sjöng rojalistiska sånger tills flaskan var tömd. Därefter fyllde de den till bredden igen och under ännu högtidligare former grävde de ner pluntan och lämnade platsen under sång och glada tillrop.

Den nedgrävda pluntan symboliserade trygghet och hopp. Trygghet eftersom sällskapets vänner under det kommande året visste var det fanns reserver om dryckesförråd och kapital skulle tryta. Hopp eftersom de varje år när mörkrets tid närmade sig kunde känna en glädje bara genom vetskapen att det snart var dags för den årliga ritualen.

Så kom det sig att undertecknad vid en av CV:s festligheter under hösten 1999 berättade denna historia och till allas förtjusning också kunde visa upp själva pluntan. (Huruvida det var den funna pluntan eller en replika råder olika meningar..) I detta sammanhang yrkade sällskapet på att vi skulle utföra denna hedervärda ritual och på nytt instifta Den Nergrävda Pluntans Vänner, förkortat PV. Så blev fallet och varje år innan tjälen går i marken träffas de å Norrlands Nation för att äta och dricka gott, och framförallt för att under högtidliga former gå ut på gården och gräva upp denna plunta, skyddad av en tallrik, skåla, sjunga och hylla konungen för att därefter fylla flaskan till bredden och åter gräva ner den - som en symbol för trygghet och hopp.

Jag gläder mig vid blotta tanken.

Eder tillgivne,

CVO emeritus
Björn Larsson